Fly me to the moon...

Jag och Agnetha Fältskog har en sak gemensam! Flygrädsla! Den delar vi nog med ganska många andra, denna skräck för att befinna sig en mil upp i luften, iskristaller på fönstren utanför där det är ner mot 50 minusgrader. Visst är det vackert att se på molnen nedanför och att se när solen går upp, men känslan av att vara instängd i en plåtlåda är inte trevlig. Jag är inte bara lite rädd, jag är skräckslagen inför en flygning. Jag försöker att tänka logiskt, att det är farligare att åka bil, att cykla, att gå till och med, men det hjälper inte. Katastroffilmer jag inte borde ha sett spelas upp i min hjärna, "Miraklet i Anderna" tex. Hjärtat slår i rekordfart, jag ber till en Gud jag egentligen inte tror på, snälla, snälla, ta mig ner härifrån så ska jag bli snäll i all framtid! Väl nere på marken tar det nåt dygn innan jag börjar slappna av...sen ska man hem också (om man åkt bort). Puh. (Och det där snäll-löftet glöms bort rätt fort...) Det är ju inte lika illa att åka tåg, och där är man också utlämnad åt tågföraren, men där kan man gå av nånstans om man skulle råka i panik. Det går inte på ett flygplan...