En bedövande vacker kärlekshistoria!

Så fort hon kom in i rummet vände han sig mot henne och log brett. Deras blickar möttes och hon kände en våg av ömhet skölja över henne. ”Hej”, sa han, ”kom hit bort så jag får se på dig”.


Hon kände att hon drogs till honom som järnfilsspån till en magnet och gick fram mot honom till hans stol, där han satt och väntade på henne. "Herregud, vilken man", tänkte hon och tittade på hans mörka hår och på hans tänder som var bländande vita. Lika vita som i en gammal reklamfilm från Stomatol. ”Lägg dig här så att jag får se på dig”, sa han och böjde sig sedan fram och tittade intensivt på henne med sina grafitgrå ögon. Ett par sekunder senare låg hon under honom och hon kände hans varma händer runt sitt ansikte. Hon slappnade av, slöt ögonen och mindes hur det kändes första gången hon såg honom.

Det var nästan exakt ett år sedan, hon mindes till och med klockslaget. Det var den fjortonde september och klockan hade varit tre på eftermiddagen. Hon hade genast blivit oerhört förälskad i honom. Han pratade om vädret, politik och allt annat mellan himmel och jord och hon älskade att lyssna till hans röst. Själv fick hon inte fram ett ord men nickade ibland för att markera att hon var lika intresserad och insatt i allt som han var.

Första gången de träffades hade han inte rört henne utan bara hållit henne i handen en kort stund. Hon var så kär! Hon var fullkomligt övertygad om att han var lika förälskad i henne, för när hon gick hade han sagt att han skulle vilja träffa henne många gånger!

Den andra gången de träffades dröjde det inte länge förrän hon låg under honom och han hade sagt med varm röst: ”Det gör kanske lite ont i början, men det går snart över, slappna av bara, lilla vän.” Under hans erfarna behandling slutade hon snart att oroa sig och kände det som om hon svävade på små moln.

En gång strax före jul när hon hade varit ute på stan och handlat massor av julklappar till sina syskonbarn hade hon mött honom på Stora Torget bredvid den stora granen som var extra ful i år. Snön hade fallit med stora, blöta flingor och hon måste ha sett trött ut där hon stod med famnen full av färggranna paket, för han hade frågat om han fick bjuda henne på en kopp kaffe. De hade gått till konditoriet som låg i hörnet vid torget och hon hade varit så stolt att gå där med honom vid sin sida. När hon hade lagt i den fjärde sockerbiten i sitt redan alltför söta kaffe hade han tittat intensivt på henne och sagt: ”Du borde kanske inte äta så mycket sötsaker, lilla vän.” Hon hade tittat ner mot mazarinen och lett blygt utan att svara honom, men tänkt på alla hårda karameller hon hade hemma i skafferiet.

Hon öppnade ögonen och var tillbaka i rummet hos honom igen. Han reste sig långsamt och tog ett par steg tillbaka så att kunde stiga upp. Hon rättade till sina kläder och gick sakta mot dörren. Det svindlade lite för ögonen på henne och hon kände sig lite öm. I dörröppningen vände hon sig mot honom och gav honom ett litet snett leende. ”Hej så länge”, sa hon. ”Hej då”, svarade han lite tankspritt.

När hon hunnit ut i tamburen hörde hon att någon ropade på henne, så hon gick tillbaka in i rummet där en vänlig dam sa: ”Fröken glömde ju att betala och så kanske vi skulle boka en ny tid hos tandläkaren. Jag förstår inte att ni kan ha så dåliga tänder fast ni är så ung! Går det bra samma tid på onsdag i nästa vecka?”

Hon tänkte att hon måste hinna köpa mer hårda karameller innan hon gick hem och svarade sedan med låg röst: ”Jag kommer, var så säker!”

Jaha...så här romantiskt skrev jag för några år sedan! Hahahaha!

Inte självupplevt, haha! Har de flesta tänder i behåll!