Solnedgång i ha..nej, Vänern.

Vi har sån tur att vi bor bara fem minuters cykelväg från ett sånt här vacker strand! Göteborgsudden. De små grässtjärnsblommorna höll på att göra sig i ordning för natten när jag störde dom lite med att fota. De hade just avslutat sin kvällstoalett och alla vände sina huvuden mot solnedgången för att lapa i sig de sista strålarna från värmen.

Mossan däremot var inte ett dugg intresserad av vare sig sol eller värme...mer av vatten! Och det fanns det ju ett överflöd av där.

Här gäller det att hålla tungan i rätt mun! ;)

Och så kom den ju till sist...solnedgången. Molnen skiftade i guld, svart och ockra. Mellan molnen skymtade man lite himmelsblå (?) himmel. Gator av guld där ovanför? Njae...Gamla psalmer i sin ära, men nån stad ovan molnen såg då inte jag till...

Jag betraktar hellre molnen från undersidan än från ovansidan.

Kvällens gullmoln fästet kransa.

Älvorna på ängen dansa,

och den bladbekrönta näcken

gigan rör i silverbäcken.

Liten pilt bland strandens pilar

i violens ånga vilar,

klangen hör från källans vatten,

ropar i den stilla natten:

"Arma gubbe! Varför spela?

Kan det smärtorna fördela?

Fritt du skog och mark må liva,

skall Guds barn dock aldrig bliva!

Paradisets månskensnätter,

Edens blomsterkrönta slätter,

ljusets änglar i det höga -

aldrig skådar dem ditt öga."

Tårar gubbens anlet skölja

ned han dyker i sin bölja.

Gigan tystnar. Aldrig näcken

spelar mer i silverbäcken.

(Erik Johan Stagnelius)

Naturromantik, javisst, men naturen ÄR romantisk. Och vacker. Om vi bara kunde vara rädd om den så får den förbli det.

Morgonens tanke:

Minns gårdagen, lev idag, dröm om morgondagen.