En liten flicka sitter i en gammal fåtölj med en av sina älsklingsnallar i famnen. Denna hette Nalle Brun. Antagligen beroende på att den var brun. Hon hade en annan som hette Nalle Gul. Den var...ja, just det. Gul. Håret är nyborstat fast blicken är lite febrig, för hon var lite sjuk just den här dagen för 55 år sen. Hon har sin fina klänning på sig och tofflor. Golvet i lägenheten var inte så varmt den här novemberdagen, så tofflor behövdes. Bakom henne står en radiomottagare och ovanpå den en glaslampa med en tidstypisk skärm.
På väggen hänger det slingrande blommor, för mamman tyckte om blommor och det gjorde den lilla flickan också. Hon kunde prata tidigt och tyckte om att lära sig olika blomnamn på latin. Dipladenia Boliviensis var en av favoriterna. Hon kunde inte läsa än, men det skulle inte dröja länge förrän hon lärde sig det också. Sen satt hon ofta och tittade i blomböcker och stavade sig igenom namnen.
Hon har ingen aning om att hon femtiofem år senare skulle sitta framför en konstig skärm och skriva om sig själv...
Grattis på mig, att jag har klarat mig någorlunda skapligt genom över ett halvt sekel!
