Tre foton berättar 2

Hon har stort burrigt hår, som kanske är modernt på fyrtiotalet. Hon sitter på trappan till sitt barndomshem, som hon delade med tio syskon och föräldrarna. Det var ofta trångt, för de hade bara ett rum och kök. Ja, alla bodde ju inte hemma samtidigt, när hennes mamma fick sitt sista barn så fick systern också ett litet barn samma år. Men det var tillräckligt många för att de skulle få samsas om sängplatserna, och plocka fram och plocka bort sängkläder. Pappan arbetade på sågen på den lilla orten och var stabbärare som det hette. Mamman skötte hemmet och alla barnen, det var knapert, men aldrig fattigt, för mamman kunde konsten att trolla med maten så det räckte till alla. 

Pappan i den stora familjen brukade ofta leta kräftor vid strandkanterna. Det var väl inte riktigt tillåtet och det berättades att han en dag när han nyss hade hämtat mjuka kräftor för att ha till bete så mötte han länsman! "Goddag, goddag, Alfred, har han sett någon som är ute och tjuvfiskar kräftor?" "Nej, nej, det har jag inte sett", svarade han med kepsen full av små mjuka kräftor som krälade omkring! 

Det bruna burriga håret som hon har på bilden skulle senare bli grönfärgat av att hon jobbade på ammunitionsfabriken i Karlsborg under krigsåren. Krutet som var allestädes närvarande gjorde att bruna hår fick en grön skiftning, och hon fick många kommentarer när hon åkte tåget hem ibland. 

Nu är det tidigt femtiotal och hon har fått en liten flicka, fast pappan var sådan att han kunde "gå ut och köpa tidningen" och komma tillbaka två veckor senare...så till slut så flyttade de isär. På den tiden fanns inte samma sociala skyddsnät som idag, inga dagis, och hon var väldigt fattig ibland. Så fattig och desperat att hon hade tänkt ta både sitt och flickans liv, men gaspolletterna räckte inte utan hon levde vidare och till slut fick hon ett arbete som hushållerska hos en jägmästare utanför Stockholm. 

Han hette Egon och hade många hundar och det var ju ett himmelrike för en liten flicka. Hon blev inlyft i hundhagen bland valparna på förmiddagen och lekte med dem i flera timmar. Mamman kokade hundmat i stora grytor för det gick åt massor med mat till alla jakthundar. 

Hon fick även prova att skjuta med gevär. En gång så kom det en ekorre skuttandes och hon tog snabbt upp geväret och sköt! Mitt i hjärtat på den stackars ekorren...det hade hon dåligt samvete för resten av livet. 

Jägmästaren hade också i uppdrag att skjuta rovfåglar och det fick hon också hjälpa till med. Men det kändes inte lika illa som att skjuta den lilla ekorren...