Kallt...

 -16 grader ute. Våren känns oöverstigligt avlägsen. Men nu har jag tagit in violen. I morse. Jag tror faktiskt att den skulle klarat sig ändå, för nu var den ordentligt djupfryst...men när det blir lite drägligare temp ute ska den få gå ut igen. Och stekeln bor i sin lilla burk. Den lever också kan jag meddela. Jag har planer på att han/hon ska få komma ut till en blomma sen när det blir plusgrader. En liten pappask ska den få bo i tror jag. :) 

 Inte visste jag att tulpaner var bebodda! 

 Igår var det ett fantastiskt månsken, men bilder på månen har jag ju haft med förut. Och en nytagen bild blir ju inte roligare än en bild som togs för en månad sen heller. Det är ju liksom ingen större skillnad på en fullmåne och en fullmåne om man säger så...Jag hade hoppats på att få se norrsken igår kväll, men det lyste endast med sin frånvaro. Eller har ni sett något?

Här är en vacker visa av Christina Lagerlöf (1787-1855)

Månvisa 

 

När månen vandrar på fästet blå
och tittar in genom rutan,
då tänker jag understundom så
och knäpper sakta på lutan:
Vad du är lycklig, du måne klara,
som får så högt över jorden fara
||: och blott se på! :||

Väl ser du dårskaper utan tal,
det kan man nog hålla troligt;
båd älskande som förgås av kval,
och älskande som ha roligt.
Väl ser du tåren från ögat rinner,
men sorgen aldrig upp till dig hinner -
||: det är för högt. :||

Spektaklet tröttar dig innan kort:
det kan man icke förtänka,
då går du bara helt simpelt bort:
man ledsnar också att blänka.
Så blir du borta i några dagar
och kommer åter, när du behagar
||: och ser på oss. :||

O, kära måne, tag mig till dig,
från denna världen så trånga!
Här skulle visst ingen sakna mig,
ty såna finns här så många.
Jag längtar till dig upp i det höga,
där skall väl en gång mitt trötta öga
||: ej gråta mer. :||

Och när jag här ej skall dväljas mer
och gröna kullen mig gömmer,
du lika milt uppå graven ser
fast alla andra den glömmer.
Då skall min ande när den får fara
till stjärnelanden så fritt förklara
||: min kärlek dig. :||