Och så blev det...
På väg upp i skogen. En mycket abstrakt känsla infinner sig när jag vet att en människas hela liv finns i en liten låda som bärs av en man framför mig. Själen, den människan som tänkte och kände allt sådant som jag känner och tänker, var finns hon nu? Finns hon över huvud taget någonstans? Det går ju inte att besvara...men Joe Hills testamente härovan, det kan man ta fasta på och göra någon till viljes. Och så blev det...
Det regnade och skogen var märkligt tyst. Tre bröder, en sorgsen sambo och jag gick längs rågångarna i skogen, följde gränsmarkeringarna i form av staplade stenar tills vi kom till den gränsen som var störst, högst upp på åsen. Där stannade vi. En papperslåda öppnades och däri låg...en annan papplåda! Med en plastpåse med aska...Mmm...hur gör man nu då. Någon manual fanns inte med...Häll i askan i lådan, sa jag, då blir det lättare att sprida ut den. Så skedde, askan blev strödd för vinden, ner över stenarna och så sjönk den sakta ner i den våta mossan.
Nu finns hon däruppe bland stenarna, bland mossan och svamparna där hon förr alltid satt. Så ville hon ha det. Så fick det bli. Och vem vet...kanske växer det någon liten blomma där nästa år:
Eller en svamp:
Eller en ormbunke:
En minnesvärd dag. Så vill jag ha det. Jag också. En dag.
7 kommentarer:
Oja .. jag sitter här med tårar i ögonen .. så otroligt vackert du har skrivit om detta. och de bilder du har lagt in till detta som du fotade idag .. ja . det gick rakt in i hjärtat på mig.
Kramizz
Åh Yvonne, kära bloggvän, så vackert och stämningsfullt du beskriver den sista tjänsten, som du och de tre bröderna gjorde för brödernas mamma. Även naturen var fuktig av sorg och tårar, ändå så stilla och rogivande.En värdig avslutning på ett liv.
Min tro är att ni kommer att se henne i den spirande grönskan, i vårens första blomma, i sommarens frodiga växtlighet och höstens färgsprakande löv och små gula kantareller.
Jag önskar dig och sambon en lugn och skön helg nu.
Varma kramar!
Av jord är du kommen och ...
som prästen säger när han tar skopan och häller lite jord på kistan.
Tänk va härligt, hon får vara där hon vill vara, i det fria
bland alla årstiders växlingar.
Vilken fin upplevelse att få genomföra en människas önskan om
var hon vill få vara efter att hon lämnat jordelivet.
Kära Ditte, så otroligt fint. Och dikten av Joe Hill, som passar så bra. En vackrare begravning är svårt att tänka sig. Din beskrivning, dikten och dina vackra bilder över högtidsstunden ger en eftertanke - och man känner att döden kan vara ganska vacker och dessutom sprida vackerhet.
Kram på dig
Det låter och ser ut som om ni hade en fin stund... mitt i allt det sorgsna.
Vad fint ni gjorde det - och vackra foton du tog. :-)
<3
Så vackert ni ordnade till det....och så vackra bilder du tog.
Skicka en kommentar