Ikea-blues!

Blues för Kamprad

(skriven av min sambo som avskyr Ikea, nu ska vi jag köpa en säng om några veckor..
vi får väl se hur det går)

Jag köpte min säng på Ikea

fastän det fanns andra att få.

Det var billigt, till och med rea

och så’nt går jag alltid på.

Jag såg en annons i bladet

och behövde just då en säng,

så jag tänkte ”det här var ju bra det,

en säng för en så billig peng”.

Endast 3390

fast den kostat 5000 jämnt.

”Jag åker direkt i morr’n bitti”

tänkte jag, och så var det bestämt.

Så dan därpå sågs jag dundra

iväg med belåten min

i en hyrbil för 13 hundra,

plus kostnaden för bensin.

För en säng var ju min föresats

och det var inte svårt att förstå

att den aldrig skulle få plats

i min pyttelilla Renault.

Nå, resan gick smidigt och lätt,

snart stod jag och tänkte som så

”Det här ska bli lätt som en plätt,

bara hämta sin säng och gå”.

Men aj vad jag bet mig i baken,

det medges med rodnande skam

och bara jag tänker på saken

börjar kallsvetten strax bryta fram.

För när jag kom in i butiken,

en lokal med enorm dimension

så började sakta paniken

ta fatt i min enkla person.

Det fanns pilar som visade vägen

som man måste hålla sig till,

och jag som är ganska benägen

att gå hit och dit som jag vill.

Men jag följde väl stiglabyrinten

som till himmelssängarna bär
fast svetten bröt fram på flinten

när jag gått i trekvart ungefär.

Och jag såg att jag borde stannat

på en plats som jag traskat förbi.

Jag gick väl och tänkte på annat

för att få bukt med nå’n slags fobi.

Och det gick inte att gå tillbaka.

En helt våldsam kalabalik

ett försök skulle genast orsaka.

Detta insåg jag, blek som ett lik.

Men allting har dock en ände

och den slingrande stigen tog slut.

Jag böner mot himmelen sände

när jag utmattad stapplade ut.

Men sängen som jag skulle köpa

fanns ju kvar därinne, så snart,
åter redo att gatloppet löpa,

jag började om ifrån start.

Jag tog jävlar och Gud i min håg

och vacklade fram som i trance.

Nu visste jag dock var den låg,

den plats där min drömsäng fanns.

Så fastän jag skalv i min kropp

så lyckades jag denna gång

komma ur detta maratonlopp

med en säng i en väldig kartong.

Jag sjöng nästan sista refrängen.

”Herregud vad en människa tål”,

tänkte jag, men var nöjd med sängen

som ju varit min resas mål.

Väl hemma sen i min lya

jag satte igång med flit

att montera ihop den nya

paulunen jag köpt, bit för bit.

Det skulle envar kunna klara,

sa beskrivningen, högst på en kvart.

Efter tre timmar stod jag där bara

och kom liksom ingen vart.

Det var snudd på att jag brast i gråt

för jag tyckte jag gjorde allt rätt,

men hur fan jag än bar mig åt

blev det ändå fel på nå’t sätt.

Än fattades det en planka,

än blev det vint och snett.

Jag pussla’ och skruva’ och banka’

tills jag stänkte av ilska och svett.

Så småningom satt jag, uppgiven,

i en hög av bräder och skruv.

I tanken till våldsdåd driven.

Min hämnd den skulle bli ljuv.

För trots att jag låtit mig locka,

jag svor om jag nånsin fick se’n

skulle Kamprad få sig en smocka

som skulle ge bestående men!

Nu var det nå’nstans mellan tolv, ett

jag var less, förbannad och trött,

så jag la’ en madrass på golvet

och somnade genast sött.